Stockholms Fiskmarknad

Mikael

Mikael Jansson

När jag fick en stroke bestämde jag mig

Det var när Mikael drabbades av en stroke som han bestämde sig för att satsa på sin dröm. Han köpte en båt och började fiska torsk i Grisslehamn. Trots att han bara får 20 kronor kilot för torsken tror han på sin dröm och tänker fortsätta fiska.

”Jag fick en stroke för ett och ett halvt år sedan. När jag låg där på sjukhuset så bestämde jag mig för att förverkliga min dröm om att ha min egen båt och fiska. Jag köpte båten förra hösten, men då var den mest ett skrov. Jag har byggt hytten själv och dragit in elen. Jag höll på med bygget hela hösten och i mars i år började jag fiska torsk här i Grisslehamn.

När jag började fiska var jag inte så rädd, men nu har det blivit lite läskigt. Det kom- mer inte in så mycket pengar och jag har haft många utgifter. Men det är bara att kämpa på. Det blir bättre nästa år när båten är klar. Du ser ingen ung person som köper en båt och startar en verksamhet. Jag är den senaste att börja fiska här i hamnen och jag är 56 år. Det är sorgligt. Jag tror att kustfisket kommer försvinna och det är tragiskt. Fast jag kommer fortsätta med fisket tills jag trillar av pinn. Jag har alltid tyckt om att fiska för det ger en frihetskänsla och man bestämmer själv. Fast egentligen bestämmer man inte själv utan man är helt utlämnad till väder och vind. Det är fascinerande.

Jag har arbetat med lite allt möjligt. Jag har jobbat på industri, på trålare och som behandlingsassistent. Det är roligt att jobba med olika saker, men nu tror jag att jag är inne på sista jobbet. Jag börjar bli gammal, haha. Fast imorgon ska jag förresten jobba på en flyktingförläggning för ensamkommande flyktingbarn. Jag hjälper dem att komma till rätta och visar hur allt fungerar i Sverige. Man får köra lite annat på vintern när fisket är lite sämre. Jag har pysslat med det mesta så en halvluffare är jag nog ändå. Jag har ett sånt här luffarmärket tatuerat på handen som jag skaffade när jag var 13 år. Det är många sjömän som har sådana tatueringar, men från början var det luffarna som hade de här tre prickarna så att de kunde känna igen varandra.

Jag är Norrtäljebo från början, men jag flyttade till Grisslehamn 1985. Jag är en riktig lokalpatriot kan man säga. Min gammelfarmor bodde här i Grisslehamn faktiskt, den lilla gumman. Jag bor här med min sambo och trivs bra. Vi är bara ca 400 vinterboende här, men på sommaren ser det ut som västkusten i hamnen. I slutet av sommaren är man rätt så trött på alla frågor från turisterna. Men man uppskattar dem också, för turisterna gör att vi kan ha en service här året om med matbutik och så där. Jag har rest en del när jag jobbade som motorman på ett handelsfartyg. Då reste vi till Sydamerika och Medelhavet, men Grisslehamn är bäst.

Vi är sju fiskare här i Grisslehamn och fem stycken som fiskar på heltid. Alla fiskar själva för båtarna är för små för att vara flera i. Vi fiskar mest på Ålandssidan med nät på 200–250 meters djup. Dit ner når nämligen inte sälen. Jag åker och lägger ut näten på morgonen och tar upp dem tidigt på morgonen därpå för att hinna att leverera till fiskhandlaren som hämtar upp fisken. Ibland brukar jag filéa själv och sälja direkt till restauranger för då får jag upp priset lite. Jag håller även på med att experimentera med att röka torsk för en mindre marknad. Jag har en rök hemma som jag eldar med alved, men exakt hur jag gör är en hemlighet. Jag skulle även vilja testa att fiska sill. Nu står det hur mycket sill som helst i havet.

Jag får 20 kronor per kilot för torsk på vintern och ungefär 17 kronor på sommaren. Jag gjorde inte detta för att tjäna pengar om man säger så. Man får vara glad om man går runt helt enkelt. Torskryggen i saluhallen i Stockholm kan kosta 500 kronor kilot. Det är komplett vansinnigt! Det är fantasisummor. Det är klart att man reagerar när torsken kostar 20 kronor kilot här på på kajen och sen körs den till Stockholm där det blir sådana priser. Ibland känner man sig lurad. Mellanhänderna kan inte tjäna så illa. Vi fiskare är nog dåliga businessmen. Tänk om vi fiskare och konsumenter kunde mötas någonstans på mitten, då skulle vi nog båda två tjäna bra.”

Text: Hanna Karlsson  Foto: Erika Stenlund