Stockholms Fiskmarknad

Anders

Anders Jansson

Nu är det nästan bara jag kvar

Anders Jansson har bott i Stockholms skärgård i hela sitt liv. Det var Anders farfar som köpte marken på Björkö och Anders pappa som lärde honom var strömmingen finns. Den varierande inkomsten till trots fortsätter Anders att fiska. Han vill vara kvar där han har sina rötter.

”Jag har bott här på Björkö hela mitt liv. Min farfar köpte marken på ön för 1 500 kr, år 1912. Mina föräldrar byggde mitt hus på 50-talet och i det är jag uppväxt. Det bor ungefär 10 personer här på Björkö, bland annat jag, min sambo och hennes dotter, min syster och min mamma.

Min pappa var fiskare, så han lärde mig yrket. Han visade de olika platserna i skärgården där strömmingen samlas i stim. Det är ingen som vet varför de finns på olika ställen, det bara är så. Fisket är en gammal nedärvd tradition inom familjen. Jag fiskar för att jag vill bo kvar här. Det är ett sätt att försörja sig… ett ganska udda sätt. Man vet inte från år till år, vecka till vecka hur mycket pengar man får, så man måste anpassa sig.

Jag var på väg bort från fisket ett tag och höll på med att snickra lite häromkring i trakten istället. Men sedan fick jag erbjudande om att stå på Skansen och sälja strömming och så började jag fiska igen. Under vintersäsongen fiskar jag bara det jag behöver ha för att sälja på Skansen under helgerna, men på sommaren är det väldigt intensivt. Då kommer de sommarboende i skärgården och köper färsk och rökt fisk av mig. Nästan alla som handlar min fisk vet vem jag är så jag behöver inte ursprungsmärka fisken direkt.

Jag fiskar allt som finns här ute: abborre, sik, gädda, flundra, ål, strömming osv. Och så odlar jag regnbågslax. Odlingarna här ute har försvunnit och nu är det nästan bara jag kvar. Det finns väldigt mycket outnyttjat fiskevatten här. I hela länet är vi nog bara ett tjugotal som försörjer oss på fiske. Hade jag inte sålt stekt strömming på Skansen hade jag fått göra något annat än att fiska. Fisket här ute är bara några procent av vad det har varit under 1800- och 1900-talen. Fisket var bra på 70 och 80-talet, men på 90-talet gick det drastiskt nedåt. Det blev dåliga priser på strömmingen, som varit ryggraden av fisket här i mer än 1000 år. De som fiskat strömming började fiska torsk istället. Torsken höll på att stiga i pris och de skaffade ny utrustning för att kunna fiska den istället. Men sen tog torsken slut och det var ganska ont om strömming. Det i kombination med att det var dåliga priser på fisken gjorde att fiskarna här började hitta andra arbeten för att försörja sig.

Även om många fiskare har försvunnit så finns det en del som fortfarande vill fiska, men då måste alla hinder bort först. Ibland känns det som att myndigheterna tror att alla fiskare är bovar. T.ex. har vi småskaliga fiskare vid kusten en gemensam kvot som vi får fiska. I år tog strömmingskvoten slut i juni. Då tyckte myndigheterna att jag skulle köpa en större kvot av en storskalig fiskare. De större båtarna har egna och större kvoter som de fått gratis. Det har blivit ett sorts mäkleri som är illa för mig och hela kuststräckan. Det betyder att stockholmarna inte kan få färsk fisk. Vår Länsstyrelse var emot det här systemet, för de insåg att det inte skulle bli några fiskare kvar om de småskaliga fiskarna får för små kvoter.

Fiskbestånden kommer nog öka ute i skärgården, för de har alltid gått upp och ned med 10-årsperioder ungefär. Nu kan bestånden bara bli bättre om man säger så. Hela Stockholmsregionen ger en stor efterfrågan på fisk, men för mig är det ingen idé att konkurrera med lågprisfiskare och affärer såsom Willys. Jag tar mer betalt för fisken. Under sommaren märker jag speciellt att folk är villiga att betala. Våra kunder vill gärna handla färsk fisk av mig direkt.

Även om det finns problem med fisket så vill jag inte flytta härifrån. Min sambo vill att vi ska flytta till Thailand, men det är alldeles för varmt där tycker jag. Här är det bra till och med på vintern. Om det blir riktigt dåligt väder här på vintern kan man bara säga, att idag är det så dåligt väder så jag kan inte åka iväg någonstans. Och då slipper man.”

Text: Hanna Karlsson  Foto: Erika Stenlund